Jag har alltid vetat att gamla människor kan vara fula i munnen. Du har säkert träffat dom du med. Gamlingen som ropar åt dig för att du cyklar på trottoaren eller inte håller upp dörren eller kastar skräp på marken… Dom har alltid skrämt skiten ur mig och blickskyldigt har jag hoppat av cykeln, öppnat dörren och plockat upp mitt skräp. Mest bara av chocken att någon så gammal kan låta så elakt.
Men fram tills jag träffade den tunna vithåriga tanten vid 21:a och 8:e gatan i New York för en månad sedan så visste jag inte vad ful i munnen var…

Jag hade just klivit ut i Chelseas morgonsol och kände mig på ett strålande humör med te och kanelbagel i magen när jag hör en röst; ”Sir, Sir can you help me?” Framför mig står en tunn vithårig tant och såklart är jag tvungen att hjälpa henne. Ett misstag ska det visa sig…
Hon ber mig hålla i hennes rollator så att hon kan sätta sig på den och den manövern tar ungefär en kvart och hela tiden fräser hon åt mig: ”Hold it staedy, Hold it steady!”
Jag börjar nu ana att min ljuvliga morgon är i farozonen.
Mina misstankar bekräftas när hon sedan ber mig rulla henne ett kvarter (ett kvarter i New York är inga småsaker direkt).
Vi börjar att gå och var tionde meter måste vi stanna för att hon glidit ned och måste hasa sig upp igen. ”I hate this fucking chair!” mummelskriker hon varje gång och jag har god lust att förklara att en rullstol kanske vore på sin plats…
Hon däremot verkar övertygad om att hon egentligen inte behöver någonting alls, utan är fullt kapabel gå helt själv. Så i en stund av kolla-här-va-killen! ska hon visa mig, makar sig runt rollatorn och börjar gå. Och visst, tycker man att en meter i minuten är att kunna gå själv så…ja då behöver hon väl inte rullstol då.
Vid det här laget har jag börjat tröttna rejält och hon i sin tur har börjat bli förbannad på allt och alla. Så stackars oskyldiga människor vi möter på gatan får alla veta att dom lever när hon vrålar så kvarterskatterna tar skydd ” Out of my way, get out of my fucikng way!”.
Jag börjar försöker le mot dom för på något sätt balansera upp det hela. Men det går såklart inte och guuuuuuuuuuuuud hur kan hon skrika så högt?!

Kommer sen någon lite för nära - som två stackars tonårs tjejer - då smäller hon på med: ”You fucking bitches I should fucking kill you!”. Eller den stackars mannen som råkar se henne i ögongen; ”Are you eyeballing me you fucking pervert you!”.
Det hela känns nu som en veritabel mardröm men jag kan ju inte bara lämna henne där på gatan (jag vet jag borde ha gjort det!) och det tar dessutom oändligt lång tid!
45 minuter har gått när vi äntligen ska in i en butik som är sista anhalten och då kommer den fina avslutningen…
Bakom oss råkar en mamma och hennes två små barn vara fräcka nog att försöka passera vår snigelgång varpå den vithåriga tanten exploderar, vräker ut sina tunna skinnpinnar till armar och skriker ”You fucking pig! You and your fat fuck kids are gonna have to wait!”
Jag tror inte mina öron (fat fuck kids???) och är en millimeter ifrån att tvinga henne be om ursäkt. Men… av någon anledning gör jag inte det och det gör inte mamman heller.
Istället tackar jag tom i kroppen för mig utan att få så mycket som ett tack och går ut ur butiken.

Först efteråt slår det mig hur sjukt det är, att trots alla obsceniteter hon skrek till folk så var det ingen som stannade, satte fingret framför ansiktet på henne och sa ”hörrudu damen, det är inte okej att säga så här till människor!”
Varför är det så? Varför sa ingen något? För att hon är gammal och därför på något sätt ska ha förtjänat vår respekt?
Jag kan i princip svära på min mor att den här kvinnan aldrig varit en god kvinna och aldrig har gjort något i sitt liv som förtjänar min respekt.
Nåja. Nu känner jag att jag själv blev arg här! Jag ville egentligen bara berätta en rolig anekdot från

This entry was posted on Tuesday, October 28th, 2008 at 11:40 pm and is filed under Lasse Funderar. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.